Jag vill instinktivt att min son ska gå Ekonomi, Teknik, eller kanske Sam.
Men egentligen, varför då?
Julian är fem år nu. Han är duktig på matematik och på att läsa. Han älskar bilar, prinsessor och regnbågar. Nu för tiden är det viktigt att han får vara prinsessa om han vill. Det är inte så konstigt. Han är bara fem.
Han kan redan fler bilmärken än vad jag kan.
Men det känns viktigare för mig att uppmuntra hans matematikintresse än bilintresset. Trots att min far är framgångsrik egenföretagare efter att ha läst fordonsprogrammet. Min familj är traditionellt taxiåkare, och universitet gav mig absolut inget. Jag valde fel.
Trots det vill jag att Julian ska läsa Ekonomi när det blir dags för gymnasiet. Han är ju såå duktig på matematik. Vilket slöseri med den talangen att inte läsa vidare!
Så här tänker jag, trots att det är elva år kvar tills Julian ska göra sitt gymnasieval.
Jag tror inte jag är ensam. Man vill att barnen ska läsa ett högskoleförberedande program, För då är ju framtidsutsikterna bättre. Det är slöseri att söka ett yrkesprogram. I alla fall för den som kommer från en ”bra” familj. I alla fall för den som har läshuvud. Alla andra, men inte mitt barn.
Jag tänker så här trots att jag jobbar med detta.
Trots att jag vet att jag har fel.
Faktum är, att för den studiemotiverade kan vägen till ett högavlönat jobb vara kortare via yrkesprogrammen, än via de högskoleförberedande.
Industritekniska programmet är idag Sveriges minst sökta. Det har också bland de bästa jobbgarantierna och högst ingångslöner. Antagligen bäst och bredast karriärmöjligheter .
Om man är det minsta studiemotiverad och väljer IN, så kan man börja jobba på storföretag som SKF, Sandvik eller Scania redan vid 19.
Om man är motiverad och skärpt, så är vägen därefter inte lång till en befordran. Eller till en internutbildning som innebär att man får läsa vidare utan att behöva ta lån.
Dessutom så har IN-eleven en ingångslön vid 19 som är betydligt högre än de flesta
Tänk alla de (vi) som bara skulle ta ett extrajobb som säljare i ett år efter avklarade studier. Som blev kvar utan att läsa vidare. För att livet kom emellan. För att man har inte fått några andra yrkesfärdigheter än att snacka och plugga.
Vår stadsminister är svetsare. Trots det tror gemene man att den som väljer ett yrkesprogram blir fast i yrket livet ut. Utan valmöjligheter, fast i ett döende yrke.
Det är egentligen inte så konstigt att man vill att barnen ska få läsa på universitet.
Det som är konstigt är att man automatiskt ser yrkesprogrammen som diskvalificerande för högskolestudier. Faktum är att hela 30% av de som gått ut ett högskoleförberedande program ändå inte alls vill läsa vidare, ens tre år efter gymnasiet.
Istället väntar man tills man är 24 och läser ett yrke på en yrkeshögskola. Det är bak och fram. Bättre då att läsa yrket först, och plugga ikapp det man vill läsa sedan, när man inte längre är skoltrött.
Många är ganska skoltrötta efter de första 12 åren i skolan.
De ”Högskoleförberedande programmen” är inte ens så mycket mera högskoleförberedande. De flesta yrkesgymnasier erbjuder extrakurser för att läsa ikapp behörighet. Av de som läst Sam, Estet och Ekonomi, studerar bara knappt 40% direkt efter gymnasiet
Över 30% av de som läst estet och sam jobbar med något annat. 3 av 10 hoppar av redan i gymnasiet av skoltrötthet, och står utan examen. Har du läst ”fel” högskoleförberedande program, så måste du dessutom ändå läsa upp din behörighet
De som är bäst i klassen efter högstadiet upplever en social press att välja de ”bättre” programmen. Att de ”bästa” skolorna upplever betygsinflation är en offentlig hemlighet. Vad som är ”utförligt och nyanserat” är naturligtvis högst subjektivt, och skiljer sig mycket från skola till skola.
Eftersom det ofta kan vara lättare att vara bäst i klassen på en yrkesskola, så krävs det kanske till och med mindre extraplugg för att läsa ikapp sin behörighet där, än vad som krävs för att hålla jämna steg med eleverna på en ”elitskola”.
Så de som var bäst i klassen i högstadiet blir utbrända för att konkurrensen är för hård på de skolor som är ”bättre”. Eftersom alla som kommer ifrån en ”bra” familj ska välja de program som har högre status. Trots att man ofta varken arbetar eller studerar vidare inom det högskoleförberedande programmets ramar.
Jag har ibland ångrat att jag inte valde ett yrkesprogram. Jag läste på universitet och tog lån för att lära mig ett yrke jag aldrig kommer att arbeta med.
Missförstå mig inte; jag älskar mitt jobb. Jag ångrar inte var jag hamnat.
Men jag är utbildad till Museiintendent, och jag betalar fortfarande 700 kr i månaden för de kunskaperna. Trots att jag aldrig kommer att bygga en utställning. Trots att denna artikel antagligen är den enda nyttan jag haft av min universitetsutbildning de senaste tio åren.
Gymnasievalet var inte så viktigt. Egentligen.
Eller inte på det sätt som alla tror.
Gymnasievalet var det första vägskälet i ett långt liv. Det första riktiga egna beslutet man tog. Det var rätt att vara nervös. Man valde mest för att slippa välja. För att inte förstöra sina framtidsutsikter.
Men det är inte tryggare att läsa Estet, Ekonomi eller Sam. Man lämnar inte fler möjligheter öppna. Tvärtom. Det trygga valet är yrkesprogrammen. Då har man en grund att stå på medan man gör sitt riktiga val. De flesta av de jobb som kommer att finnas när min son pensionerar sig, finns ändå antagligen inte ännu.
Yrkesprogrammen är ofta minst lika högskoleförberedande. Man har chans att tjäna pengar innan man väljer att läsa vidare, mer ekonomiskt utrymme innan man måste belåna sig för att få fortsätta. Man behöver bara läsa ikapp några kurser för att få högskolebehörighet.
Och det behöver många göra ändå. För man vet inte vad man ska bli när man är 16.
Och det är OK.
Det är elva år kvar tills min son ska göra det första riktiga valet i sitt liv.
Han ska gissa vilket yrke han kommer att ha när han är 40. Jag vill att han gissar fel. Mer än en gång. För det är i vägvalen som livet händer. Om jag visste vad jag ville bli när jag var 16, så hade inte Julian funnits överhuvudtaget.
Jag hoppas han tycker det är OK att läsa fordon.
Eller frisör. Eller internet-arkeolog.
Om tio år vill vi att yrkesprogrammen ska ha samma status som de högskoleförberedande.
Jag är övertygad om att vi kan åstadkomma det. Jag sitter i en unik position, med kontakt med över hälften av alla gymnasieskolor, och med mer eller mindre ett informationsmonopol när det kommer till information om utbildning för 16-åringar
Men jag är tacksam för all hjälp jag kan få.